Välkommen - Welcome

Känn dig varmt välkommen hit. Om du vill får du gärna lämna en kommentar. Jag hoppas att du kommer att trivas här.
Om du vill använda någon av mina bilder, var vänlig kontakta mig.

You are very welcome to my blog. Feel free to leave a comment. I hope you will enjoy your visit.
If you want to use any of my photos, please contact me.

måndag 13 april 2009

Down Memory Lane

Poppins and Santa
Jag har precis sett tredje och sista delen av TV-serien Familjen Babajou. En serie med svart humor och en engagerande historia. Den skickade mig tillbaka i tiden när Sverige på många sätt var ett helt annat land.

Om man som jag är född på 60-talet så har man varit med om många förändringar av samhället. När vi var barn var våra mammor för det mesta hemmafruar och våra pappor hade oftast trygga anställningar. Jag minns åsynen av alla männen i min lilla stad, cyklandes hem klockan halv fem med smärtingväskan på styret. Nästan ingen tog bilen till jobbet på den tiden.

Vi hade en telefon och den stod alltid i hallen på den särskilda telefonhyllan som även hade plats för telefonkatalogen. Alla hade faktiskt inte telefon utan ibland kunde grannen ringa på för att be om att låna telefonen - och lämna en krona som betalning. Vi hade svartvit TV och endast en tevekanal - förutom dansk TV - och alla såg på samma program, som Hylands Hörna och Tiotusenkronorsfrågan. Jag såg förstås på Vi på Saltkråkan, Pippi Långstrump och Teskedsgumman. Jag minns även när jag var riktigt liten att jag var lite rädd för figurerna Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi... Hm, helt plötsligt dyker några dockfigurer upp i mitt minne: Patrik och Putrik. Är det någon som kommer ihåg dem?

Min bror och jag såg ut som Tommy och Annika i Pippi Långstrump, mitt hår var mörkt och pottklippt. Till Valborg skulle man vara fin och klä sig i vårkappa och vita knästrumpor även om knäna blev blåfrusna. I mammas garderob hängde vårdräkter och hattar medan i pappas hängde överrockar och vita nylonskjortor. På väggen ovanför min säng hängde en idolbild på Cliff Richard och jag lekte med Barbiedockor och legobitar.

Samtidigt var det studentuppror och demonstrationer men de nådde aldrig min lilla värld. Men jag fick så småningom ta del av det som revolterna ledde till, t ex i skolan på 70-talet kom nya pedagogiker och jag fick lära mig den nya matematiken (Hej, matematik!) samt den nya skrivstilen. Klädstilen blev mer avslappnad och man skulle ha byxor med utsvängda ben och platåskor. Mamma förlängde alla mina byxor med tyg i avvikande färg och de skulle vara så långa att man hela tiden trampade på dem och snart blev de förstås helt trasiga.

Tjejerna i min klass gillade Donny Osmond medan jag svärmade för David Cassidy. Killarna lyssnade mest på Sweet och Slade. Jag fick en kassettradio och spelade in musik från Kvällstoppen och andra radioprogam. Ibland fick man även in Radio Luxembourg.

Sen accelererade hela teknikutvecklingen och snart var det gigantiska "bergsprängare" som gällde, sedan walkmans, cd-spelare och... ja, ni vet ju själva. Och tänk på datorer, mobiler, nya TV-kanaler och allt andra informationsvägar som poppat upp runt omkring oss. Vi ska vara interaktiva, det är "fult" att vara passiv och icke-aktiv. Vi ska hela tiden informera oss, ta egna beslut och veta vilket elbolag eller telefonbolag vi ska välja.

Någonstans i mitt inre har jag en bild av en äldre kvinna som sitter och väntar in skymningen. I lugn och ro väntar hon på att dagen ska slut och kvällen träda in. Hon har inte bråttom för hon vet att kvällen kommer förr eller senare. Den bilden ger mig frid och får mig att glömma hets och stress omkring mig. Men risken är väl inte stor att man kan få åldras så fridfullt, inte nu när ens pension helt plötsligt kan spekuleras bort på börsen.

Längtar inte ni ibland efter en tid när man inte behövde bekymra sig om att man kunde bli lurad att välja fel taxi eller gymnasieskola? Jag ska inte säga att det var bättre förr men det var... annorlunda. Jag vill inte avstå från dagens moderna liv och det öppna samhälle vi har, men ibland drömmer jag om barndomens söndagsstek, långa sommarlov, "kalasbyxor" och krattade grusgångar.


I have just seen a drama on TV that takes place in 1980 and it made me think back in time when Sweden in many ways was different. For people who are born in the 1960s - like me -there have been a lot of changes in society. When we were children life was slower and safer. Our fathers hade more secure employments and I remember the sight of all the men cycling home through the city at the same time.

We had one telephone and its place was in the hall on a special shelf. Not everyone had a telephone and sometimes a neighbour would knock on the door and use the phone, leaving a penny on the shelf. We had a black and white TV and there was just one channel so everyone watched the same shows.

My hair was short and dark. In spring I had to wear my new coat and knee high stockings even if it was freezing cold and my knees turned blue. In my mother's wardrobe there were suits and hats, in my father's coats and white shirts of nylon. Over my bed hanged a picture of Cliff Richard and I played with Barbie dolls and with Lego bricks.

At the same time there were students' revolts but it did not reach my small world. But of course it changed my life too, in the 70's there were new ways to educate. The way to dress got more casual. I wore long trousers that my mother lengthened with extra fabric. They were so long that I stepped on them all the time. The girls in my class loved Donny Osmond while I had a crush on David Cassidy. The boys listened to The Sweet or The Slade. I had a radio with a cassette tape-recorder and recorded music from Radio Luxembourg.

And then the technology development accelerated and soon you should have gigantic tape-recorders, then walkmans, cd-players and... well, you know what happened. Think about the computers, cell phones and all other information channels that have become a part of our daily life. We have to be interactive, it is "bad" to be passive and not active. We constantly have to collect information to take the right decisions about our lives.

Somewhere internal I have an image of an elderly woman sitting and wating for the dusk to fall. Patiencely she waits for the day to end and the evening to come. She is no hurry because she knows that the night will come sooner or later. This image gives me peace and makes me forget rush and tear around me. But I guess there is a risk that I will not get the chance to grow older in peace - not now when my money for retiring is handled by speculators on the Exchange.

I do not say that life was better when I was a child but it was... different. I do not want to give up modern life but sometimes I long for my childhood's Sunday dinners, summer holidays, stockings and neat gravel garden paths.

17 kommentarer:

Bruno och Mig sa...

Hej Poppins!

Jag har läst din text två gånger och tycker att den är jättebra!

Jag är född 81, så jag har ju inte varit med på allt du beskriver. Men jag kommer från en liten liten by, min mamma var hemmafru, pappa jobbade som snickare och jag o min bror lekte med kottar, vedträn och snörstumpar.

I dag lever vi i ett informationssamhälle där allt går så fort. Alla ska vara upplysta och "med" hela tiden. Syns man inte, finns man inte.
Jag har flyttat tillbaka till den lilla byn, efter flackande i sveriges stora städer. Mår mycket bättre när jag inte ser reklampelare, hör pipet av mobiltelefoner och slipper leva mitt liv fort fort fort.

Hörde på radion en gång att den informationen vi får av en dagstidning, fick en stadsbo på 1800-talet under hela sin livstid.
Det är helt galet.

Visst skimrar det extra om tiden då mobiltelefoner inte fanns, då bara ettan och tvåan var tv och barn fick vara barn. Men samtidigt gillar jag mycket ur vårt informationssamhälle också. Knepet tror jag, är att lära sig sålla.

Tack för ett bra inlägg

Kramar L

Guldkant På Livet sa...

Vilket härligt inlägg!

JOOO, det VAR bättre förr!! Det mesta, om än inte allt....

Mycket bra skrivet, jag känner igen mej i mycket, är född i mitten av 60-talet. Alla tidsepoker har sina minus och problem och visst har vi mycket nu man inte vill vara utan men EN sak jag tycker kommer bort alltför mycket är SUNT FÖRNUFT! En gnutta av det och allt skulle de annorlunda ut...

Hoppas du haft en bra helg, våren har kommit till Dalom nu också! Mari.

Jillsan sa...

Hej poppins!
Vilken bra text du har skrivit, får en verkligen att tänka, både framåt och bakåt, tänk vad snabbt det gått, och fortare kommer det antagligen att gå, tänk.... hur kommer det att se ut när våra barn börjar bli gamla, det går ju inte ens att föreställa sig.
Ha det gott!

rosenskära sa...

Det här var det bästa inlägg jag läst. Det talar rakt till mig född -66. Det berör en hel del av det jag lärt mig förstå när jag har gått i terapi.

Och jo, jag hade gärna vridit klockan och samhället tillbaka några varv, åtminstone för egen del. Det här kräver ett längre samtal, see you Poppins!

Kram/Lena

Lily of the valley sa...

Ja, du Poppins! Det var tider det :D
Det finns mycket nu som är bra fast en hel del var bättre förr ;-)
Trygghet, "medmänsklighet", inte samma tävlan om att vara "perfekt"!

Jag lyssnade på Slade och Sweet! Okey!:D Jag tyckte David Cassidy var söt/snygg men han musik tilltalade mig inte. Jag lyssnade mycket på Radio Luxemburg. Det fanns mycket bra...

Nu blir jag jag nostalgisk :D
Minnet är inte det bästa! Det är bra att du friskar upp det :D

Ha de bäst
Kram Lily

Roses and stuff sa...

Härligt inlägg! Nog var det lite tryggare förr? Och nog ställs vi inför en massa olika val idag - val som inte alltid är lätta. Jag blir nostalgisk när jag läser din text. Vill inte riktigt vrida tillbaka klockan, men nästan...
Katarina

Ankan sa...

Som sextiotalist reflekterar jag liksom du, ofta över hur annorlunda allting blivit. Det var så kul att lästa ditt inlägg för man känner igen sig i så mycket och sitter och småler för sig själv, t ex din beskrivning om hur papporna kommer hemcyklandes...
Har ofta funderat över det där med TV programmen. Jag minns att man på 70-talet kom till skolan på morgnarna och frågade sina kompisar: "såg ni filmen igår?" Självklart hade de sett filmen! och sedan var diskussionen igång!
Idag finns det alldeles för många kanaler och programutbudet är inte alltid något som lockar...Ofta stänger man av tv:n. Det jag ibland kan längta efter är en riktigt gammal svensk svartvit film, tex Lilla Fridolf..De visar ibland gamla filmer mitt på dagen i ettan och det har hänt att man passat på att se en när man legat sjuk hemma...
Är det pappa som är tomten ? ;)

Karin A sa...

Jag var inte heller med på 60-talet men kan absolut förstå och känna igen mig i det du skriver. Det är lika härligt med valmöjligheter som det gör livet väl komplicerat ibland. Det skapar osäkerhet och en känsla av att man aldrig vet om man gjort rätt eller fel! Samtidigt finns det så mycket som är bra idag också.

Du är skicklig på att förmedla tankar och idéer...bra text! Kramar Karin

Anonym sa...

Klockrent inlägg.
Det är ingen större skillnad om man är född på sent 50-tal eller tidigt 60-tal, vi har varit med om samma utveckling. Brukar sitta och prata med kompisar om 60- och 70-talet och känner igen allt du skriver om. När man pratar med barnen så tycker de att vissa saker låter som rena stenåldern, men ibland så får jag för mig att även de tycker att det har gått för långt idag.

En sak som jag har tänkt på många gånger, är att förr tittade man på TV hela familjen tillsammans, och man såg hela programmet från start till slut. Idag delar familjen upp sig på flera apparater och ser på olika program. Så blir det den där tråkiga reklampausen, då man slår över på en ny kanal och råkar fastna i ett nytt program, osv , osv. Man ser ju aldrig ett helt TV-progam nu för tiden.

Din text var en riktigt trevlig läsning. Tack.

Hälsningar.
Mr Walker

Kattfot sa...

Jättefint och välskrivet Poppins!
Kram Catrin

Tingeltangel sa...

Underbart! Jag är också född på sextiotalet och minns mycket av det du skriver om. Inklusive Patrik och Putrik. Min bästis dyrkade Donny Osmond men jag förstod mig varken på honom eller David Cssidy. Däremot hörde jag Sweet på Konserthuset någon gång på det tidiga sjuttiotalet. Långt innan det fanns någon Glob att gå på konsert i. När jag jämför hur det var i min ungdom med hur mina barn har det idag svindlar det nästan. Men jag tror det kändes likadant när våra föräldrar jämförde sin uppväxt med vår. Jag tycker det är härligt att utveckligen går framåt. Däremot tycker jag inte om att det finns så mycket fler faror idag, så mycket mer att oroa sig över, så mycket mer att skydda sina barn ifrån. Men det var visst ett stickspår... Kram.

Hanneles paradis sa...

Mysigt att minnas, det har hänt mycket,
kram.

Monica/Moa sa...

Mycket trevlig läsning kära Poppins.. känner så väl igen mig och jag blir riktigt nostalgisk.. det var allt liiite bättre för.. kram och ha en skön fortsatt vecka.. Monica

Britt sa...

Det skulle kunna vara delar ur min barndom. Och visst kan man undra om det inte var bättre förr men det har man väll alltid sagt :)//Britt

Trolda sa...

Jag håller med övriga kommentatorer - mycket tänkvärt i din fina text! Och liksom du kan också jag längta till "kalasbyxor" lugn och till en tillvaro utan alla måsten och stress. Jag vill heller inta vara utan alla moderniteter men skulle gärna minska ner på dem väsentligt, och därmed få mer tid till Livets glädjeämnen och ett mer påtagligt fysiskt umgänge med Vänner o bekanta. Och vad SÖT du var ;-)

Trolda - kramar =D

Ingela sa...

Det låter som vi är födda samma år -65? Känner igen mig i bilden med tomten, hemsydd manchesterhängselkjol och kalasbyxor.

Down memory lane!
Ingela

Ninnie sa...

Så träffande och tankvärt du skriver!
Jag förflyttas tillbaka till min egen barndom på 60-och70-talet.
Så mycket som var annorlunda då....
Det känns som om livet var enklare på många sätt då, man hade inte alla de valmöjligheter man har nu, livet var långsammare, inte så fullt av intryck och snabba förändringar, inte så många krav på att ständigt vara på topp, prestera mer o mer, köpa mer o mer...
Kanske beror det på att jag var barn då, och levde för stunden som barn gör, men jag tror nog att de som var vuxna då också anser att livet var enklare då.?
Vi borde ta det lugnare ibland, bara vara, och vara nöjda med det vi har, njuta av stunden som är just nu....