Poppins and Santa Jag har precis sett tredje och sista delen av TV-serien Familjen Babajou. En serie med svart humor och en engagerande historia. Den skickade mig tillbaka i tiden när Sverige på många sätt var ett helt annat land.
Om man som jag är född på 60-talet så har man varit med om många förändringar av samhället. När vi var barn var våra mammor för det mesta hemmafruar och våra pappor hade oftast trygga anställningar. Jag minns åsynen av alla männen i min lilla stad, cyklandes hem klockan halv fem med smärtingväskan på styret. Nästan ingen tog bilen till jobbet på den tiden.
Vi hade en telefon och den stod alltid i hallen på den särskilda telefonhyllan som även hade plats för telefonkatalogen. Alla hade faktiskt inte telefon utan ibland kunde grannen ringa på för att be om att låna telefonen - och lämna en krona som betalning. Vi hade svartvit TV och endast en tevekanal - förutom dansk TV - och alla såg på samma program, som Hylands Hörna och Tiotusenkronorsfrågan. Jag såg förstås på Vi på Saltkråkan, Pippi Långstrump och Teskedsgumman. Jag minns även när jag var riktigt liten att jag var lite rädd för figurerna Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi... Hm, helt plötsligt dyker några dockfigurer upp i mitt minne: Patrik och Putrik. Är det någon som kommer ihåg dem?
Min bror och jag såg ut som Tommy och Annika i Pippi Långstrump, mitt hår var mörkt och pottklippt. Till Valborg skulle man vara fin och klä sig i vårkappa och vita knästrumpor även om knäna blev blåfrusna. I mammas garderob hängde vårdräkter och hattar medan i pappas hängde överrockar och vita nylonskjortor. På väggen ovanför min säng hängde en idolbild på Cliff Richard och jag lekte med Barbiedockor och legobitar.
Samtidigt var det studentuppror och demonstrationer men de nådde aldrig min lilla värld. Men jag fick så småningom ta del av det som revolterna ledde till, t ex i skolan på 70-talet kom nya pedagogiker och jag fick lära mig den nya matematiken (Hej, matematik!) samt den nya skrivstilen. Klädstilen blev mer avslappnad och man skulle ha byxor med utsvängda ben och platåskor. Mamma förlängde alla mina byxor med tyg i avvikande färg och de skulle vara så långa att man hela tiden trampade på dem och snart blev de förstås helt trasiga.
Tjejerna i min klass gillade Donny Osmond medan jag svärmade för David Cassidy. Killarna lyssnade mest på Sweet och Slade. Jag fick en kassettradio och spelade in musik från Kvällstoppen och andra radioprogam. Ibland fick man även in Radio Luxembourg.
Sen accelererade hela teknikutvecklingen och snart var det gigantiska "bergsprängare" som gällde, sedan walkmans, cd-spelare och... ja, ni vet ju själva. Och tänk på datorer, mobiler, nya TV-kanaler och allt andra informationsvägar som poppat upp runt omkring oss. Vi ska vara interaktiva, det är "fult" att vara passiv och icke-aktiv. Vi ska hela tiden informera oss, ta egna beslut och veta vilket elbolag eller telefonbolag vi ska välja.
Någonstans i mitt inre har jag en bild av en äldre kvinna som sitter och väntar in skymningen. I lugn och ro väntar hon på att dagen ska slut och kvällen träda in. Hon har inte bråttom för hon vet att kvällen kommer förr eller senare. Den bilden ger mig frid och får mig att glömma hets och stress omkring mig. Men risken är väl inte stor att man kan få åldras så fridfullt, inte nu när ens pension helt plötsligt kan spekuleras bort på börsen.
Längtar inte ni ibland efter en tid när man inte behövde bekymra sig om att man kunde bli lurad att välja fel taxi eller gymnasieskola? Jag ska inte säga att det var bättre förr men det var... annorlunda. Jag vill inte avstå från dagens moderna liv och det öppna samhälle vi har, men ibland drömmer jag om barndomens söndagsstek, långa sommarlov, "kalasbyxor" och krattade grusgångar.
I have just seen a drama on TV that takes place in 1980 and it made me think back in time when Sweden in many ways was different. For people who are born in the 1960s - like me -there have been a lot of changes in society. When we were children life was slower and safer. Our fathers hade more secure employments and I remember the sight of all the men cycling home through the city at the same time.We had one
telephone and its place was in the hall on a special shelf. Not everyone had a telephone and sometimes a neighbour would knock on the door and use the phone, leaving a penny on the shelf. We had a black and white TV and there was just one channel so everyone watched the same shows.My hair was short and dark. In spring I had to wear my new coat and knee high stockings even if it was freezing cold and my knees turned blue. In my mother's wardrobe there were suits and hats, in my father's coats and white shirts of nylon. Over my bed hanged a picture of Cliff Richard and I played with Barbie dolls and with Lego bricks.
At the same time there were students' revolts but it did not reach my small world. But of course it changed my life too, in the 70's there were new ways to educate. The way to dress got more casual. I wore long trousers that my mother lengthened with extra fabric. They were so long that I stepped on them all the time. The girls in my class loved Donny Osmond while I had a crush on David Cassidy. The boys listened to The Sweet or The Slade. I had a radio with a cassette tape-recorder and recorded music from Radio Luxembourg.
And then the technology development accelerated and soon you should have gigantic tape-recorders, then walkmans, cd-players and... well, you know what happened. Think about the computers, cell phones and all other information channels that have become a part of our daily life. We have to be interactive, it is "bad" to be passive and not active. We constantly have to collect information to take the right decisions about our lives.
Somewhere internal I have an image of an elderly woman sitting and wating for the dusk to fall. Patiencely she waits for the day to end and the evening to come. She is no hurry because she knows that the night will come sooner or later. This image gives me peace and makes me forget rush and tear around me. But I guess there is a risk that I will not get the chance to grow older in peace - not now when my money for retiring is handled by speculators on the Exchange.
I do not say that life was better when I was a child but it was... different. I do not want to give up modern life but sometimes I long for my childhood's Sunday dinners, summer holidays, stockings and neat gravel garden paths.